28.3.12

| milano |

Bron över floden som försvann.
På alla bilder tagna från området Navigli så är det bilder från den porlande kanalen, så döm om vår förvåning när det enda vi hittade var en uttorkad flodådra med en massa skräp och torkat sjögräs!

Vår underbara långhelg i Milano med fotboll, vin, fantastisk mat, en hel del garv och en massa kärlek tog slut i måndags kväll.
Min uppfattning om Milano är att det är en skitig stad och att det inte finns så många "måste-se-ställen" som t ex Paris eller London,  vilket faktiskt var superskönt.

Vi var så klart och tittade på Domen, en fantastiskt kyrka, det är ju en av mina "grejjer". Älskar att besöka olika kyrkor, tända ett ljus för mina nära & kära som inte längre finns med oss och sitta och insupa miljön och fundera lite. Vi strosade mest runt, åt god mat på mysiga och mycket bra restauranger och bara njöt av varandra.

Jag har en hel del bilder som jag ska gå genom, ska försöka lägga ut dom bästa, så håll ut!

23.3.12

| mellanlandning |

Mellanlandning i Bryssel.
Vi har ätit lunch, shoppat livsviktiga cremer & nu blir det kaffe på maten.
Ses i Milano!

| milano baby |


Som vi båda har längtat och nu är vi äntligen på väg.

Jag var så i valet och kvalet över vad jag skulle ge Christian i födelsedagspresent, men nu är nog ingen av oss speciellt ledsen över att det blev en resa till Milano med diverse tillbehör (läs vin, italiensk mat, fotboll, shopping och en massa sol).

Så nu när ni läser detta sitter vi på planet och är snart (peppar peppar, jag som jobbar själv i flygbranschen är rätt skrockfull, måste ta i trä så det inte blir några förseningar) framme i underbara Italien!

Arrivederci - vi ses om ett par dagar!

(Och Sandra, jag har med mig kameran :)

21.3.12

| tvätta - hitta vårkläder - packa |


Kommer ni ihåg att Christian fyllde 40 år i december och att hans present var
hemlig?

Vad han fick var en heldag på Yasuragi med behandling, bada i varma källor, supergod Teppanyakimiddag och övernattning.

Men det var inte allt... (lägger ribban högt för min egen 40 årsdag, man får inte vara dum)


På fredag åker vi till Milano och vi ska äta god italiensk mat, dricka vin på soliga uteserveringar och sist men inte minst ska vi titta på Christians andra kärlek Zlatan spela match mot Roma (snälla fotbollsguden, se till att Zlatan inte blir skadad!).
Jag har redan kollat in väderrapporterna för helgen och det ska bli runt +20 grader hela helgen. Som jag längtar efter sol och värme, just nu är det det jag ser mest fram mot!


Om ni har lite härliga Milanotips får ni gärna lämna en kommentar (annars också så klart)!

20.3.12

| tack |

Ett stort tack för alla fina kommentarer!

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev förra inlägget och jag har hunnit få lite distans till allt.
Efter 6 år av rent helvete, så är det väldigt blandade känslor just nu.
Ena sekunden känns det bara skönt att dom här åren av IVF, sprutor och bara en massa tårar äntligen är över.
Men å andra sidan är sorgen enorm över att vi inte kunde bli det vi allra helst ville: föräldrar.

Men nu försöker vi blicka fram mot det är som är roligt; resan till Milano i helgen, flytten till huset i början av maj och inte minst adoptionscirkusen som vi ska påbörja snart.

5.3.12

| ett avslutat kapitel |


Som ni vet så har vi försökt få barn under en ganska lång tid, i januari var det 6 långa år.

Jag har aldrig riktigt vetat hur privat jag ska vara i bloggen, men har ändå velat dela med mig lite av hur mitt liv har varit. HÄR har jag skrivit lite om vår sorg över att inte de behandlingar vi har gjort har fungerat. 
Jag har inte velat gå in på detaljer, dvs hur många ivf (läs lite mer om vad en ivf innebär här) vi har gjort, det är svårt att dela med sig och inte minst hur intressant är det egentligen för någon annan hur många sprutor man måste ta, hur många ägg som har överlevt och hur många har inte överlevt (men om någon undrar så är det bara att fråga, det är inget som är hemligt).

Hur som helst, i höstas bestämde vi för att vi gör en sista ivf oavsett hur utgången blir. Vi har försökt få barn så länge och det börjar ta ut sin rätt. Varken jag eller Christian känner att vi orkar mer, varken psykiskt eller fysiskt.

Och nu har vi gjort vår sista ivf.
Det blev inget den här gången heller.
Att vi inte kommer få något biologiskt barn är så sjukt jobbigt att acceptera. Ingen liten bebis med hans ögon, min mun eller vår humor. 
Det är en obeskrivlig känsla och ena sekunden gråter jag och i nästa känns livet som vanligt. Jag som alltid trott att jag skulle få 3-4 barn och istället blev det liksom inget. Hur kommer man över det? Hur kan livet vara så jävla orättvist?

Och så försöker jag tänka att vi åtminstone har varandra.