| ett avslutat kapitel |

Som ni vet så har vi försökt få barn under en ganska lång tid, i januari var det 6 långa år.

Jag har aldrig riktigt vetat hur privat jag ska vara i bloggen, men har ändå velat dela med mig lite av hur mitt liv har varit. HÄR har jag skrivit lite om vår sorg över att inte de behandlingar vi har gjort har fungerat. 

Jag har inte velat gå in på detaljer, dvs hur många ivf (läs lite mer om vad en ivf innebär här) vi har gjort, det är svårt att dela med sig och inte minst hur intressant är det egentligen för någon annan hur många sprutor man måste ta, hur många ägg som har överlevt och hur många har inte överlevt (men om någon undrar så är det bara att fråga, det är inget som är hemligt).

Hur som helst, i höstas bestämde vi för att vi gör en sista ivf oavsett hur utgången blir. Vi har försökt få barn så länge och det börjar ta ut sin rätt. Varken jag eller Christian känner att vi orkar mer, varken psykiskt eller fysiskt.

Och nu har vi gjort vår sista ivf.
Det blev inget den här gången heller.
Att vi inte kommer få något biologiskt barn är så sjukt jobbigt att acceptera. Ingen liten bebis med hans ögon, min mun eller vår humor. 

Det är en obeskrivlig känsla och ena sekunden gråter jag och i nästa känns livet som vanligt. Jag som alltid trott att jag skulle få 3-4 barn och istället blev det liksom inget. Hur kommer man över det? Hur kan livet vara så jävla orättvist?

Och så försöker jag tänka att vi åtminstone har varandra.