| att ha varit hemma ett tag |

7 dagar senare och trots att vi lever i vår bebisbubbla bankar ju livet på dörren ibland. Det är fortfarande en hel del pappersgrejer som ska fixas, Elliot ska få svenskt personnummer, det ska tas blodprov & röntgenprover & sist men inte minst ska han bli vår i Sverige också. En hel blanketter som ska lämnas in alltså.

Annars hänger vi mest, vi leker, gosar (massa!) och träffar familj & vänner. Elliot är en väldigt social kille så han njuter för fullt när han får träffa lite folk (läs framför allt andra barn). Christian börjar jobba på måndag & renoveringen pågår fortfarande för fullt, så är det någon som vill bjuda hem oss för lite mys så säg till, så kommer vi på stört.

Lite skoshopping (alla fina kläder är såå för stora, så en ny garderob måste inhandlas)

Elliot vill väldigt gärna hjälpa till med matningen, min OCD får helt enkelt vänja sig vid en hel del kladd.

| äntligen hemma |

Nu har vi varit hemma sen i tisdags & det är underbart skönt (trots renovering av hela undervåningen), att få komma in i våra rutiner, att börja vårt nya liv.

Vi är lite jetlaggade firtfarande men det är nog värst för Elliot, men det blir lite bättre för var dag. 

Idag hänger vi i Täby C (mitt favvoställe) & köper vinterkläder åt en väldigt frusen liten kille. Elliot sover dock mest.

| mina badpojkar |

Jag tror aldrig jag varit kärare i två personer tidigare, mitt hjärta svämmar över när jag ser dom här två.

| min familj |

Jag är mamma & Christian är pappa.
Det är så sjukt ofattbart att inte ens när jag ser orden så kan jag fatta att det är sant.

Jag kan inte beskriva hur dagarna innan vi hämtade Elliot riktigt var, vi var så jetlaggade (och är till viss del fortfarande) sjuka och känslorna var liksom "all over the place".
När tisdagen äntligen kom och det var dags att hämta honom, började det med att vi så klart glömde alla presenter på hotellet och fick åka tillbaka, trots att påsen stod typ på dörren. Alltså, vad är det med oss?

Väl på barnhemmet mötte Claire (typ föreståndaren?) oss och vi satte oss med henne och tolken och gick genom alla papper, rapporter, saker Elliot har gjort (typ dog) och så fick vi hans pass (typ dog igen). Elliot låg och sov middag men efter en timme ungefär vaknade han och då var det dags att hämta honom.

Alltså den känslan att se honom på riktigt.
Han tittade lite blygt på oss och sen (med lite hjälp av nannysarna) gick han till mig och kröp upp i min famn. Det kändes som mitt hjärta skulle sprängas, tårarna rann och han klamrade sig fast.
Vi var kvar på barnhemmet i någon timme, han var väldigt ledsen och rädd, men satt som klistrad på mig. Däremot var det svårare med Christian, han är ju inte speciellt van vid killar och det märktes. Så fort C kom i närheten så tittade han bort och blundade. 

När vi kom till hotellet så satt han fortfarande som klistrad vid mig (alltså den krampen) och ville inte äta eller dricka något. Klockan 19:00 somnade han och sen sov han hela natten. Det gjorde inte jag däremot, kl 00 vaknade jag och kunde inte somna om. Hade tusen tankar som snurrade runt huvudet.

      En av de första bilderna på oss tre

Nu har vi haft Elliot hos oss i två dagar och vi kunde inte vara lyckligare ❤️

Det är fortfarande en stor omställning för oss alla, E är periodvis lite rädd för Christian, men man märker att han håller på att tina upp, sakta men säkert. Han är underbar, så gullig, snäll, rolig och gosig.

Dagarna går superfort, vi har varit ute på promenader, badat i poolen, lekt på rummet & imorgon ska vi till en park i närheten av hotellet.

          Världens sötaste nuffis 

Vi börjar få ganska mycket hemlängtan men det är nog tur att vi inte ska hem än på ett tag, det är eh... lite kvar att göra.

                    Vår hall just nu 

| super upptagna |

Hörrni, vi är lite upptagna att hänga med vår son, så vi återkommer strax, ok?

| en dag kvar |

Pirret just nu.
Nu är det mindre än ett dygn kvar tills vi ska hämta vår son. Jag och Christian har liksom en son, det är helt ofattbart härligt. Känslorna idag har gått upp och ner, det är som en torktumlare och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Vi är helt enkelt superlyckliga & livrädda.

Idag har vi iaf gått en runda på stan. Det är runt 26 grader här och det är en väldigt trafikerad stad med sjukt mycket skotrar och bilar överallt, det känns som avgaserna ligger som en hinna över allting. Det finns ett universitetsområde precis bredvid vårt hotell, där är det lite lugnare men vi har inte direkt hittat några grönområden eller parker man kan hänga i.

Precis bredvid hotellet ligger detta shoppingcentrum, tyvärr inte mycket till shopping dock, kändes mer som en trött kvarleva från 80-talet

Såna här fina gator vimlar det av

Vi var sugna på att prova på matstånden, men vi vill ju inte riskera magsjuka när vi ska hämta E

En vattenmelon/ananasjuice provade vågade vi oss på

Vi hade kunnat köpa 20 juicer, så goda och läskande

En tankning vatten kanske?

Lägg gärna märke till mitt hår som helt plötsligt hade någon form av sockervaddskonsistens

 Ikväll blir det middag på hotellet, vi ska välja kläder och stryka (jag har sjuk klädångest) så allt är klart för imorgon. 

Pirret just nu, bara ett par timmar kvar tills vi äntligen får hålla om vår son.

| tainan |

27 timmar.

Det var det det tog från dörr till dörr, sinnessjuka 27 timmar. Det kanske hade gått lite fortare om vi inte hade behövt åka tillbaka till flygplatsen och hämta vår kvarglömda incheckade barnvagn (tur att inte E satt i den var min första tanke), men nu är vi iaf framme i Tainan, Taiwans äldsta stad & staden där barnhemmet ligger. Vi var framme sent igår kväll, tog roomservice & en snabb dusch innan vi somnade, helt slut båda två.

Utsikten från vårt hotellrum

Idag har vi bara hängt på hotellrummet, ganska jetlaggade och fortfarande rätt sjuka. Vi åt en supergod frukost, frukostbuffén är enorm med allt från danska wienerbröd till sushi. Vi provade såklart den kinesiska maten, supergott allting men lite konstigt med vårrullar till frukost.

Frukostbuffén sett från vår våning & Christians kinesiska frukost

Resten av dagen har vi ägnat oss åt att sova, packa upp & slå in alla presenter till de som jobbar på barnhemmet.

Elliots saker var viktigast att packa upp

Det tog ett tag att slå in allt, 3 olika sorters doftljus till "fröknarna" & pussel till Elliots kompisar

Nu ska vi snart sova, jag hoppas vi mår bättre imorgon så vi hinner se lite av Tainan.

En dag kvar ❤️

| fars dag |

Äntligen får jag fira världens bästa pappa!

Stort grattis på fars dag älskade Christian, Elliot kunde inte fått en bättre en pappa än dig.

Grattis, nu får du också vara en lattepappa som de andra papporna.

| mellanlandning |

Vilken vecka!

Vi har överlevt någon form av influensa, levt utan el ett par dagar, C fick ta med sig det som skulle tvättas till sitt jobb & tvätta där, vi har inte kunnat laga mat & bara duscha kallt. När elen väl var fixad (min man kan allt) så var vi utan vatten. Har jag sagt att vi bor i renoveringskaos?

Nu sitter vi iaf hela, rena & någorlunda friska i en lounge på Dubais flygplats & väntar på planet till Taipei. Jag måste verkligen rekommendera att flyga med Emirates, så glad att vi valde dom, trots usel connection (vi har 6 timmar här i Dubai, planet går 04:55) planen är så fräscha, maten var god och generösa platser. Det känns väldigt skönt att flyga med dom hem om elva dagar, vi är ju liksom inte ensamma då.

Christian i loungen, trött men glad

| nedräkning |

30 mars 2015.
Den dagen fick vi besked att det fanns en liten pojke som väntade på oss i Taiwan och för oss som har försökt få barn i 10 år, och vid det laget hade vi gett upp, var det den bästa & lyckligaste dagen i vårt liv.
Att jag och Christian äntligen skulle få bli föräldrar, att vi skulle få bli mamma & pappa till världens gulligaste lilla kille, är helt overkligt och fantastiskt.

Nu, drygt 7 månader senare, är det bara 7 dagar kvar tills vi får hämta honom på barnhemmet i Tainan.
Den 10 november 2015, då börjar vårt nya liv.

En vecka.
Jag kan inte fatta det, om en vecka ska vi äntligen få krama vår son.

Elliot 6 månader & Elliot 17 månader
Vår vackra son